Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sundström om Modos tunga år: "Så jävla svårt att förstå att man kan komma till en klubb otränad"

/

I New York var han prins, i Modo är han en av de största genom tiderna och många supportrar tycker att han varit omöjlig att ersätta.
I dag sitter han i Modo Hockeys styrelse och vet precis vad han vill med framtiden. Och i den framtidsplanen ingår det inte att skälla på domare.
Möt spelgeniet Niklas Sundström.

Annons

Det finns faktiskt supportrar som kanske inte skyller på, men i alla fall tycker, att Modos fria fall i tabellen de senaste säsongerna beror på att klubben inte hittat en förstecenter efter Niklas Sundström.

Spelaren som hade en fantastisk förmåga att göra sina medspelare till klasspelare. Fråga Per-Åge Skröder, Mats Zuccarello och Nicklas Danielsson för att nämna några.

Läs också: Timråikonen dissar Niklas Sundström: "En av de grinigaste människorna jag mött"

Det här samtalet ska dock inte handla så mycket om dåtid även om vi kommer att snudda vid den, men framför allt pratade vi om "Susses" nya dagliga uppgifter: scoutingjobbet hos San Jose Sharks och styrelsejobbet hos Modo Hockey.

Det är snart tre år sedan Niklas Sundström valde att avsluta en sällsynt framgångsrik karriär.

Saknar du din aktiva karriär, matcherna, träningarna, omklädningsrummet?

– Nej, det kan jag inte påstå, jag ångrar mig inte en sekund. Jag har ju kvar hockeyn och är här i Fjällräven Center varje dag, Okej, man kan väl sakna någon bussresa då man kan ligga och kolla på film. Annars har det gått mycket bättre än vad jag trodde. Jag kände att jag var klar.

Det finns de som påstår att det är ditt "fel" att Modo haft några tunga år sedan du slutade, du har inte gått att ersätta.

– Det är väl att ta i. Det är svårt att peka på någon enskild orsak, men det är inte bra med stor omsättning på spelare och ledning, då blir det en lång uppbyggnadsperiod. Det tar också tid att komma in i en ny miljö, speciellt för nordamerikaner.

När Modo vann SM-guldet 2007 hade man en väldigt stark kärna och det är dit Niklas Sundström och Modo vill komma igen. Att få ihop en stark grupp med rötterna hos Modo, med känsla för klubben och orten.

– Det var viktigt för Modo och en stor del av SM-guldet, att ett gäng var härifrån och brydde sig så mycket om klubben och föreningen och staden. Mycket av känslan för klubbarna, och det är inte bara här, försvinner när man stannar en så pass kort tid. Vi måste försöka få hit spelare som vill stanna kvar här och inte flytta vidare.

Och som nybliven styrelseledamot (sedan i somras) kan nu Niklas Sundström vara med och påverka Modo Hockey just nu, men framför allt hur klubben ska ut i framtiden då det handlar om det sportsliga.

– Det är väldigt spännande och intressant, men det finns mycket att jobba på. Jag försöker hjälpa till på det sportsliga planet och bolla med och stötta upp Per (Svartvadet). Jag är här på dagarna och försöker följa med genom att följa träningar och vara nära organisationen. Vi ska försöka bygga upp något bra, men nu är det fokus på resterande del av den här säsongen.

Vad ska ni göra för att Modo Hockey ska lyfta igen och i framtiden bli ett topplag?

– Det har varit en alldeles för hög spelaromsättning, men även på ledarsidan och på andra platser i organisationen. Vi måste få in en kontinuitet, det är oerhört viktigt.

Läs också: Karriären är över

Niklas Sundström hymlar heller inte om vad som gått snett.

– Självklart har det varit på tok för många misslyckade värvningar. Många nordamerikaner som värvats har haft fina karriärer och fina CV:n fram till dess de kommer hit, men så tror de att SHL är en enkel liga att spela i och många kommer lite otränade och tar för lätt på det hela. Men när de kommer hit inser de att det är en svår liga att spela i då det är så uppstyrt. Det är inte mycket som är enkelt och gratis i det här spelet.

Så det är svårscoutat?

– Man det kan ha gjorts en bra scouting men sedan tar det tre fyra månader innan de hittar formen för att de kommer hit dåligt tränade och då har deras rykte sjunkit i botten. Jag har så jävla svårt att förstå att man komma till en ny klubb otränad, du lurar bara dig själv och dina lagkamrater och det ska inte få hända.

Kommer ni bli försiktiga med att värva transatlanter i framtiden?

– Självklart, så kommer det att bli, Vi kommer att ha färre transatlanter i truppen. Dessutom har vi många bra årskullar på väg och därför känns det som om det är läge att ta ett omtag och få in inhemska spelare och spelare från bygden. Med det inte sagt att de ska ta en plats bara för att de är härifrån, de också och leverera och prestera.

Här är ett ämne som Susse brinner för och han väljer verkligen att lägga ut texten.

– Samtidigt som vi ska ta hand om spelare och utveckla dem, gäller det att spelarna visar tålamod och att de litar på den plan Andreas (Johansson), Fredrik (Olausson) och Perra har. Att du får ta ett år i allsvenskan för att utbilda dig och din egen utveckling, att du får spela mot män. Det är ett mycket större steg att gå från J20 till SHL än vad många tror.

Men det finns undantag.

– Det är några få så kallade top end-killar, som exempelvis Calle Grundström som kan spela en hel säsong som junior i SHL. De kommer att få sina dippar, men klarar de det får de en högre lägstanivå.

Under det här samtalet återkommer Niklas Sundström ofta till ordet tålamod, och då handlar det inte bara om talangens tålamod.

– Det är viktigt för spelaren men också för rådgivaren och föräldrar att de också har tålamod. Som det är i dagens hockey ska alla fram så fort och får de inte spela här ska de någon annanstans. Där har vi mycket att jobba på, både i Modo men också för hockeyn i stort. Man måste ha tålamod då det gäller en spelares utveckling. Vissa utvecklas snabbare än andra, vissa gör det långsammare.

Niklas Sundström vill se långsiktighet och han vet hur han vill att Modo ska jobba.

– Vi måste behålla spelarna tills de tar nästa steg, typ till NHL när de är mogna eller till Schweiz för att tjäna pengar under karriärens sista år. Vår plan är att behålla talangerna en längre period, säger Susse och fortsätter:

– Vi har sagt länge till publik och sponsorer att vi ska vara ett topplag, men det kommer att ta tid. Vi ska inte hålla på och kriga på liv och död, men det tar några år innan vi är redo att kriga i toppen. Vi ska dit, det kanske tar några år men det handlar om tålamod.

Dessutom så har Modo Hockey nu också ett par riktigt vassa årskullar på gång.

– Vi har tre bra årskullar, spelare födda mellan 1998 och 2000, som kan faktiskt blir bättre än vi födda mellan 1973 och 1975. Därför känns det bra läge att göra ett omtag med vad som kommer underifrån och med de ledare vi har i dag. Det gäller att ha en längre och långsiktigare plan, behålla en bra och så stor stomme som möjligt.

– Visst, det kommer alltid att bytas spelare, men inte i lika stor omfattning som i dag.

Blir du inte less att vara i den här sfären, ni som jobbar med Modo Hockey får mycket kritik just nu?

– Nej, det är därför jag gick med i styrelsen. Det går inte att mörka att det är tuffa tider, men det kommer att bli bra.

Du som är tävlingsmänniska, har du varit grinig det här året när ni haft motgångar?

– Nej, inte lika grinig som jag var som spelare. Men man vill ju vinna och går det tungt tycker hela staden att det är jobbigt. Nu har Per och Andreas styrelsens fulla förtroende och för oss är det jävligt viktigt att visa vårt stöd

– Som spelare hade man engagemang och glöd och det blev en del tior. Men skämdes, näe, just då hade man kunnat ta en till också. Jag fick skit någon gång av tränarna.

– Ibland blir man lite frustrerad över när man kollar på spelare generellt, inte bara Modo, när spelaren är inne på ett baklängesmål och åker till båset utan att bry sig. Själv skämdes man och tyckte att det var det värsta som fanns.

När släppte du ilskan i samband med en utvisning eller förlust, tog med dig den hem efter matcherna?

– Nej, när man snackat ett tag med Gerhard Westman i utvisningsbåset var det lugnt. Han var kung, han läste alltid av situationen. När man kom in i båset var man het som fan, men sedan kunde vi sitta och snacka om allt möjligt. Han stressade inte upp sig.

Har du fått någon tiominutare innan du öppnat munnen bara för att du varit Niklas Sundström?

–Nej, jag har nog förtjänat dem.

På tal om tålamod, du åkte själv över till NHL som 20-åring.

– Med facit i hand var det rätt tid för mig att åka, men det där är så individuellt. Man kan inte säga åt någon var som är rätt och fel.

Som scout för San Jose Sharks, kan du se mognaden hos en spelare?

– Jag läser på så mycket som det bara går. Naturligtvis ser man något på isen som man faller för först, men sedan får man följa upp spelarna och försöka få fram så mycket som det bara går. Var mamma och pappa atleter, gillar spelarna att träna, äter de rätt, sköter de skolan, allt sådant där vägs in. Det är mycket att väga in.

Du var inte stor eller fysisk spelare, i dag är högerskyttar och storväxta spelare som gäller. Är det den mallen som gäller i dag?

– Det där är intressant. I dag är det fart som gäller, men vissa lag, vi bland annat, har analytiker som jobbar med statistik och listor och sedan sorterar man bort. Till slut kan man komma fram till typ här har vi en optimal högerskytt, så här ska han se ut. Nu är det mycket fart som prioriteras, men det här går i cykler och det kommer att svänga. Storleken har ingen större betydelse i dag

Susse trivs med sitt liv som talangscout vilket innebär att han får vara väldigt nära hockeyn.

– Jag jobbar deltid och ser tre, fyra matcher i veckan, reser och ser juniorlandslagsturneringar runt om i Europa och sedan skriver man rapporter. Vi har fyra, fem möten i USA varje år. Bland annat är jag med på is på utvecklingscampen.

Saknar du USA?

– Nej, men ibland kan man tänka att det skulle vara trevligt att bo i värmen i Kalifornien. Men Montreal var bäst, en fantastiskt fin stad.

Hur var det att komma till New York som 20-åring?

– Det var mäktigt, men första året var så fokuserad på hockeyn. Allt gick så fort, men jag fick fantastisk fin hjälp av Mattias Nordström och Uffe Samuelsson.

Det här med att spela i samma kedja som Wayne Gretzky, åkte du runt och var starstruck hela tiden?

– Ja, i början, det var ju värdens bäste spelare, men han var en i gänget i omklädningsrummet, och ute på isen var det bara att använda sina instinkter. Luc Robitaille var tredjegubbe så det var ganska bra spelare, två hall of famers. Vi hade ett jäkla vasst lag med Brian Leetch, Mike Richter och Adam Graves.

Beskriv Wayne Gretzky.

– En skitbra människa, inte vräkig eller kaxig utan lugn , harmonisk och professionell.

Skulle din typ av spelare få plats i NHL i dag?

– Jag ska inte vara kaxig, men man behöver spelare som tänker i ett lag. Idag är det mer pang, pang.

Nu är du kvar inom hockeyn, men jobbar mer från läktaren än från isen. Du har aldrig varit sugen på att bli tränare?

– Jag har väl funderat lite på att ta en tränarbildning. Jag har pojken min i 09-laget, och det skadar inte med utbildningar, men just nu är inget aktuellt. Just nu har jag en väldigt bra tillvaro, men man ska aldrig säga aldrig

Till sist, hur lever livet när du inte sysslar med hockey?

– Det är bra, jag skottar hästbajs med traktorn, men någon hästbonde blir jag aldrig. Vi har 25 hästar på gården och det är frun Jenny som ansvarar för dem. Jag är både livrädd för hästar och är allergisk mot dem, men skotta hästskit kan jag göra.

■■ Håll koll på ditt favoritlag – få pushnotiser när vi skriver om Modo Hockey, Friska Viljor, Anundsjö eller Härnösands FF. Ladda ner Allehandas nya app till Iphone eller Android.

Mer läsning