Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Modobloggen: Så mycket mer än bara hockey

/

Det finns mycket som är tufft här i livet. En av dem är att vara supporter. Inte minst Modo-supporter. Varför börja hålla på ett lag och lägga ner sin själ och sitt hjärta i något som man ändå har väldigt svårt att kunna påverka?

Annons

Christinas blogg hittar du här

Jag är uppvuxen i Nordingrå som ligger ca 7 mil söder om Örnsköldsvik. Nordingrå är ett litet samhälle som präglats av en stark hockeykultur vilket gjort att kärleken till hockey funnits hos mig ända sedan jag var liten. Jag följde alltid med min pappa till Kusthallen för att se vårt Höga Kusten Hockey kriga för poäng och det var något jag verkligen såg fram emot trots att vi i pauserna ibland var så frusna att vi fick gå ut för att värma oss.

Mitt första Modominne tillika min första Modomatch var i Kempehallen 1992. Jag invigdes med spelare som Andreas Salomonsson Niklas Sundström, Hans Johnsson, Mattias Timander, Markus Näslund och Peter Forsberg. Jag glömmer aldrig inramningen, intensiteten och engagemanget på läktarna eller hur jag idogt klappade händerna, hejade och fullkomligt älskade det.

Jag minns finalserien 1994. Jag var 11 år och medan många av mina vänner skrev om killar, hemligheter och kärlek fylldes mina dagboksblad av Modo och finalserien mot Malmö. Om glädjen över hur Modo skakade detta stjärnspäckade lag och om hur ledsen och förtvivlad jag var över att Malmö tog SM-guldet framför näsan på oss. Jag skrev om hur mycket jag hatade retstickan Daniel Rydmark och om hur en förbannad och rödflammig Peter Forsberg knäckte klubban över knät framför en tiggande Malmö-suppoter och ville dra på domaren Börje Johansson en smäll.

1999 fick jag se hur Modo överlägset vann serien med hela 22 poängs marginal och jag minns Henrik och Daniel Sedin i finalserien mot Brynäs. Modo såg ut att säkra klubbens andra SM-guld men Brynäs och Tom Bissett ville annorlunda. Än idag kan mina ögon svartna bara genom att någon nämner Tom Bissett.

Så har vi SM-guldet 2007. Jag kommer aldrig glömma hur jag skrek, hoppade och grät av lycka när det stod klart att Modo var svenska mästare eller när vår lagkapten Per Svartvadet berättar hur mycket han älskar oss fans och jag rent instinktivt ställer mig upp och skriker ”JAG ÄLSKAR DIG MED!”

Jag var på plats när forna JVM-kedjan från 1993 med Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Sundströms återförenades. Den gåshud det skapade skojar man inte bort.

Jag minns kval och ångest och hur jag med 7599 andra i Fjällräven Center fick uppleva hur den där klumpen i magen förvandlades till en obeskrivlig glädje och lättnad över att ha klarat elitseriekontraktet.

Så nu är vi där vi är. Där vi inte vill vara men så som verkligheten ser ut. Kvalet är mer eller mindre ett faktum och risken att ramla ur hockeyns finrum likaså. Det är en fruktansvärt jobbig säsong där man många gånger känner sig uppgiven, arg och besviken och funderar på om det verkligen är värt att må så här jävla dåligt över ett hockeylag. Men ändå står man där nästa match igen. Skriker, skrattar, gråter och kastas mellan hopp och förtvivlan.

”Men det är ju bara hockey” säger många som är helt främmande för denna värld. Och för många är det så, för många är hockey betydelselöst medan det för oss som växt upp i ett samhälle med en stark hockeykultur är något som betyder nästan allt. Det svenska språket räcker inte till för att beskriva detta och kanske är det en av anledningarna till varför detta engagemang är så svårt att förstå för någon som inte gillar sport medan en sportfantast förstår precis vad det är jag pratar om.

Jag har flera gånger frågat mig om detta engagemang verkligen är värd denna känslomässiga berg-och dalbana, men jag kommer alltid fram till samma sak. Hur vi än spelar eller var vi än ligger i tabellen så älskar jag detta. Jag älskar hockey och jag älskar Modo och så länge jag tycker att det är värt besväret kommer jag fortsätta öppna mitt hjärta för sporten och laget jag älskar.

Mer läsning