Efter värvningarna av Adam Hofbauer och Konstantin Komarek blev den nyblivna 23-åringen Eric Engstrand den tredje spelaren att komma till VIK raka vägen från en SHL-klubb. Den storväxte forwarden beskrevs av sportchefen Niklas Johansson som ”en kille som jag tror väldigt mycket på” – och just den höga tron på honom spelade en stor roll i hans eget klubbval.

– De hade höga ambitioner och höga tankar om mig, de gillade det de hade sett av mig när jag spelat. De erbjöd mig en bra roll, och det är det jag känner att jag behöver just nu. Jag behöver spela och få utvecklas, så det var ett självklart val för mig, säger Engstrand till VLT-sporten.

Efter två SHL-säsonger med Malmö då han snittat runt tio minuter i istid förlängde Eric Engstrand förra våren sitt kontrakt med klubben i ytterligare två säsonger. Men det som var tänkt att bli hans genombrottssäsong i högstaligan blev i stället ett tungt år.

Forwarden var för det mesta antingen 13:e forward eller helt utanför laget, och snittade under säsongens första halva bara fyra minuter på isen. Det blev ett lån till Södertälje, och i början av december bröt han med Malmö och flyttade till Färjestad.

– Det har varit tufft. Även om man har känt att man tycker att man gör det bra, så har andra folk åsikter om vad de tycker och tänker och så blir det inte riktigt som man tänkt. Man hamnar i en liten svacka, det går upp och ner. Så har jag känt lite de senaste åren, och det var liksom inte hållbart. Jag blev precis 23 här, är fortfarande ung, men jag behöver ju spela. Det är det som är grejen.

För många unga hockeyspelare ter sig framtiden utstakad, något som ett annat nyförvärv till VIK i Erik Flood också har vittnat om. Först är det TV-pucken, sedan hockeygymnasium, och så raka vägen till SHL och kanske vidare. Men Eric Engstrand tycker inte det har varit svårt att slå bort en känsla av att det skulle vara ett misslyckande att ta klivet ner till hockeyallsvenskan efter tre säsonger i högstaligan.

– Nej, det skulle jag inte säga, verkligen inte. Jag spelar för mig själv, för att bli bättre. Jag spelar där jag kan bli bättre, och känner jag att det är Västerås, då spelar jag där. I SHL hade det blivit samma sak som innan, då är det bättre att gå ner och bygga upp mig igen och så ser vi vad som händer.

– Mår man bra så spelar det ingen roll var man spelar. Det är vad man känner och var man är i livet.

Vägde du ändå mellan att stanna i SHL och att flytta till VIK?

– Ja, men det gjorde jag ju. Men det faller ner till vad för roll jag skulle ha i den klubben jag skulle vara i då, om det var SHL. Jag vill inte vara en spelare som är i fjärde eller utanför laget, jag vill ha en stabil plats. Då blev det ett självklart val när det blev som det blev.

Vad vill du få ut av tiden i VIK?

– Jag vill spela min bästa hockey. Jag vill spela bättre än jag gjorde i slutet av förra säsongen, och det tror jag att jag kan göra. Och gör jag det så kommer det nog bara flyta på, ju mer du spelar desto mer självförtroende får du, då går det ännu bättre och så boostar du dig själv hela tiden. Det är svårt att säga så vad man vill få ut från säsongen, men att spela, ha ett tryggt ställe att bo på, och komma till hallen och känna att man är delaktig.

I klubbytet från Malmö till Färjestad gick han från botten av tabellen till toppen, och speltiden blev också klart större. Nu väntar alltså nästa säsong spel i VIK som är mitt inne i en uttalad SHL-satsning.

– Det är ju svinkul. Jag vill spela i ett lag som vill framåt och kan vinna, det boostar lite också. Det blir lätt så att spelar man i ett lag som vinner mycket så blir allting så jävla mycket lättare. Jag kände själv under året när jag gick från Malmö till Färjestad att det var sån harmoni i klubben, det var tjo och tjim och sånt. Nu måste vi ta oss dit så att vi börjar vinna med Västerås, men att ha den känslan att vi ska upp, det hjälper som bara den.