Jag är precis som de flesta nu för tiden ingen större anhängare till landskamper i ishockey. När Euro hockey tour-turneringarna avgörs ser jag det snarare som ett irriterande avbrott i den långa men ack så trivsamma SHL-vardagen.

Och VM går jag igång på först när det drar ihop sig mot slutet av turneringen. Det alldeles för långa gruppspelet ägnar jag knappt en tanke åt mer än om jag råkar sappa fram matcherna. Och då är jag ingen person som sappar särskilt mycket.

Men två dagar i Göteborg har fått mig att plötsligt börjar se fram emot mästerskapet. För jag tror vi kommer få se en viss supertalang, till vardags i Örebro Hockey, få klä på sig den svenska landslagströjan.

Åkte ner till Göteborg redan i onsdags och satte mig en halvtimme med Leo Carlsson på spelarhotellet. För att försöka reda ut hur det är att som 18-åring vara en vecka från ett första seniormästerskap och att snart gå tidigt i NHL-draften. Och en hel del annat, som att snart tjäna en sjuhelsikes massa pengar.

Ingenting särskilt, var ungefär vad Leo svarade. Fast med med utförligare ord. Ganska obrydd, på ett bra sätt. Leo är här och gör sin grej, det är inget mer med det i hans värld.

Förbundskapten Sam Hallam gav honom största möjliga förtroende mot Schweiz genom att sätta honom som center i förstakedjan, med Fabian Zetterlund och Lucas Raymond på varsin kant. Zetterlund med 81 NHL-matcher på meritlistan, Raymond 156.

Leo såg ut att ha gjort ungefär lika många.

Första gången publiken i Scandinavium hajade till var när Leo åkte fram till ett nästan-läge. När de sedan jublade för 1–0 hade han ett finger med i det hela.

Matchens första powerplay och Hallam tvekade inte den här gången heller. Leo in i förstauppställningen. Vid samma högra tekningscirkel som i Örebro, och med samma resultat. En avig passning till backen Rasmus Sandin som serverade Raymond och pang. 1–0. Leo med assistpoäng direkt.

Det blev som en extra boost. I slutspelet var det Leo som i mångt och mycket drev Örebros offensiv när andra försvann. Här fortsatte han på inslagen väg, mitt bland mer etablerade stjärnor som nyss nämnda Raymond, Jacob Silfverberg och Alexander Nylander.

Leo såg ungefär som han gjort under stora delar av säsongen i Örebro. Fast på en ytterligare nivå. Så fort han hade pucken hände det något. Så självklar, så bra i allt han tog för sig.

Inte långt borta från första målet heller i andra perioden med ett rappt skott från nära håll. Den gången räddade schweiziske keepern Joren van Pottelberghe.

Det hände även saker när det egentligen inte hände saker, så att säga. Ett gurgel tidigt i tredje där kedjekamraten Lucas Raymond var mest drivande i för svenskarna. Domarna tappade dock bort sig och tog förste bäste svensk – det vill säga Leo.

Väl tillbaka på isen fick vi se ett karaktäristiskt drag, några snabba skär in i zon och en lika snabb pass till Raymond och 2–0. Det osade klass.

Funderade en stund, kanske kollar jag med för mycket Örebro-ögon, eller Leo-ögon snarare. Kanske för okritiskt till och med. Men inte alls.

”Liknar ju Mats Sundin. Han kommer komma med i VM.”, ropade GP:s mångårige hockeyreporter Johan Rylander till mig.

Fredag 12 maj. Tre Kronor–Tyskland, hockey-VM i Tammerfors. Leo Carlsson på isen. Och jag i tv-soffan.