Visst är det lite av en amerikansk atmosfär över Johan Hedbergs hem, när stegen går över tröskeln till timmerhuset nära Siljan i Leksand. Strax bakom hörnet till tamburen står en tindrande julgran med ljus och dekorationer. Den ger en varm och välkomnande känsla.

Intervjun hade kunnat äga plats där, vid granens fot eller vid det närliggande köksbordet, men Johan föreslår det lite dunklare rummet med en eldstad. Eftersom det är en lagom ljus eftermiddag så är det inte läge att tända någon brasa, men vid soffbordet står två fåtöljer.

– Slå dig ned, gör dig bekväm, säger Johan Hedberg och jag gör så.

Med sitt jobb som tränare för just Mora IK går det att undra varför Johan och hans fru Pernilla inte bor närmare platsen där han arbetar. Dessutom finns det ju en rivalitet mellan Mora och Leksand. Men det är inte så konstigt, menar coachen.

– Jag är ju från Leksand. Vi flyttade till Alvik utanför Siljansnäs när jag var fyra år gammal. Sedan har vi haft här huset sedan -98 och bott här sedan vi återvände från USA. När vi väl kom hem kändes det naturligt att bo i Leksand. Det fanns inga anledningar till att göra på något annat sätt – detta fungerade perfekt, säger Johan Hedberg.

Barndomens jular var så harmoniska som de kan vara i Dalarna. Vita vidder och vita, oskyldiga, sammankomster inom familjen.

– De var bra. Jag har många goda minnen av jularna. Vi brukade ofta vara hela familjen samlade, jag och mina bröder samt mamma och pappa. Det var god mat, Kalle Anka och julklappsutdelning. Mellan bröderna var det lekfull kubbning. Jag minns julen som min favorithögtid. Man är inte ett så stort ”fan” av mörkret och då är det mysigt med ljus inomhus. Med snön och skridskor på isen, det är jättehärligt.

I Smidjegrav Arena är det också pyntat sedan en tid tillbaka, inklusive i omklädningsrummen.

– När man kommer in är det bara lite glögg som saknas.

På frågan om han alltså föredrar jul framför midsommar kommer ett lite tveksamt svar.

– Midsommar har sin charm. Men julen är som en halvtidspunkt. Då kommer ett stort break i säsongen och killarna kan åka hem och vara med sina familjer. De kan ladda batterierna lite. Och det är sedan gammalt att julen är lite helig.

Han ser många fördelar med att bo i det som många skulle kalla ”fiendeland”. Resorna till jobbet gör honom gott, menar han.

– Det tar bara 45 minuter att åka till Mora. Man får tid till att reflektera i bilen till och från jobbet. Resan är ganska skön, både på morgon och på kvällen.

Nog hade det känts smidigt att bara gå ned till ishallen i Leksand också, om det hade varit klubbadressen.

– Att jobba i Leksand och kunna ta sig ned utan bil vore ju det ett effektivare liv. Men i USA var man van vid att ta bilen till jobbet. Det är en ganska kort pendling mellan Leksand och Mora ändå.

På tal om USA så var det ett annat liv än här i Sverige. ”Size matters” var något som Johan och familjen ville ta fasta på. Då skulle det inte vara så stort som möjligt – snarare tvärtom.

– USA förändrades väldigt mycket under de 20 år vi var där, på gott och ont. I Leksand och Mora är allting familjärt och enkelt. Där borta är allting stort och det finns ett utbud till allting. Vi försökte sätta oss i orter som påminde om Leksand till utformningen, små ”towns” fast med närhet till större städer som Pittsburgh, Vancouver, Dallas, Atlanta, New Jersey och San José.

Klimatet är också annorlunda i denna typ av land, påpekar han. Konstrasterna blir stora. Rent hockeymässigt gick det bäst i Pittsburgh. Men familjen gillade att bo på andra ställen.

– Alla ställen har haft sin charm. Jag trivdes jättebra i Pittsburgh. Vancouver var en fantastisk stad som nära havet, det fanns berg för skidåkning, bananer växte i trädgårdar bara en kvart därifrån... ja en världsmetropol. Hockeyn gick inte lika bra där, men det sociala livet gick bättre. Många svenskar bodde där.

Åter till julen, så är även den lite annorlunda i Nordamerika jämfört med Sverige.

– I NHL är julafton är inte det stora i Kanada eller USA, utan juldagen. Då spelar man kanske den 23:e, 24:e och 26:e.

Karriären utomlands inleddes i grannlandet Kanada. I Manitoba Moose fick Johan förtroendet att stå mellan stolparna. Det var i denna klubb som han också fick smeknamnet ”The Moose”. Många har säkert hört storyn bakom namnet. Johan redogör för den en gång till:

– Jag blev "tradad” till Pittsburgh från San Josés farmarlag Manitoba Moose uppe i Winnipeg. Det var en dag precis innan slutspelet. Då hade jag inte tid att byta utrustning. Jag hade då en blå mask med stora älgar på, som stack ut ganska mycket från den svart-guldiga dräkten i Pittsburgh. Det gick bra i början, men sedan började folk bua i slutspelet så fort jag rörde pucken. Jag förstod inte varför. Men det visade sig att det inte var ”bu” utan ”moose” de ropade. Amerikaner är bra på att spinna vidare på sådana saker och de gjorde souvenirer med ”The Moose”. Det har varit mitt namn genom karriären – inte för att jag var stor, utan för masken. Masken har blivit något av en ”lucky charm”.

Därefter blev det många klubbar, däribland Dallas, Vancouver, Atlanta och New Jersey. Alla åren som målvakt var ett stort nöje, nästan som en cirkus.

– Alla erfarenheter man har fått av att spela själv är ovärderliga i jobbet som tränare idag. Man har dem för att förstå killarna i med- och motgång. När jag tänker tillbaka på det så känns det som alldeles för längesedan jag spelade. Personer man mött minns man, men enskilda matcher är helt glömda.

Runt år 2014 kom Johan fram till beslutet att det var dags att gå vidare även i hockeylivet. Gnistan fanns inte att fortsätta som målvakt. Att släppa hockeyn helt var trots allt för svårt.

– Jag kan ingenting annat, för jag har inte gjort något annat. Vi har varit priviligierade nog att kunna försörja oss på hockeyn. Skulle man göra något nytt och börja plugga, skulle jag vara tvungen att byta bana helt. Det har jag som tur är inte behövt göra än. Men den dagen kanske kommer.

För när spelarkarriären var över hade ett väldigt lukrativt erbjudande kommit, från en av de stora NHL-topparna.

– När jag slutade som spelare hade jag ingen uttalad tanke att bli tränare. Men det gick inte att tacka nej när jag fick chansen att arbeta under Lou Lamoriello. Han är en av hockeyvärldens mest meriterade och renommerade chefer. Han var viktig för såväl New Jersey som NHL. Man fick chansen att lära sig under honom – se hur han jobbar och tänker. Jag försökte vara som en svamp och sög åt mig så mycket kunskap som möjligt.

Johan blev först uppringd av Lou för erbjudandet att bli målvaktstränare i New Jerseys farmarlag. Därefter väntade fler långa resor inom landets gränser.

– Man pendlade från New Jersey upp till Albany i drygt två timmar. Där övernattade man i en källarlokal. Det var mycket som föll på plats som jag trivdes med.

Efter alla turer i USA så stod landet inför stora förändringar. Diskussionerna gick inom familjen: kanske det räckte så? Ja, det gjorde det. För tre år sedan valde Johan, Pernilla och två av döttrarna att flytta hem till Sverige. Dotter nummer tre (alla är födda i Sverige och uppvuxna i USA) valde att flytta hem innan föräldrarna.

– Hela pandemin kom och Trump på det. Då blev det mer och mer skit ”där borta”. När ”Black Lives Matter” ledde till kravaller och det blev stökigt i politiken så blev det också för mycket. Allt som USA stod för under Trump, samt pandemin, gjorde att vi ville dra oss hemåt. En av tjejerna hade flyttat hem två år tidigare. Sedan hamnade man själv här igen.

Han fortsätter:

– När tjejerna var i USA kände de sig mer som amerikaner än svenskar. Men de kom snabbt in i gängorna här hemma. De är glada att de gjort allt detta, men de vill inte åka tillbaka.

För döttrarna har hockeyintresset varit desto mindre än för pappa. Eller snarare obefintligt. Runt matbordet blir det aldrig att det snackas om puckar och klubbor.

– Nej, ingenting. Pernilla och jag har stött och blött lite saker ibland. Men tjejerna har aldrig varit särskilt intresserade. De har gjort mycket annat, alltifrån fotboll och balett till sång och dans. Men ingen hockey. Det lämnar jag hemma... eller på jobbet, menar jag.

Hur stora paralleller kan Johan dra mellan sin egen familj och ”hockeyfamiljen” i Mora IK?

– Min äldsta dotter som är 27 hade tillhört de äldsta killarna i vårt lag. Jag har alltså barn som är i samma ålder – även om det är skillnad mellan killar och tjejer. Men jag har ändå en förståelse av tiden de vuxit upp i. Det är unga människor man har att göra med. Kanske att förståelsen är större av vad killarna går igenom än tjejerna. Jag menar att det underlättar att ha sin vanliga familj att förhålla sig till. Men att försöka vara chef här hemma går inte alltid, säger Johan Hedberg.