Jag kan här och nu ta död på den myten en gång för alla att det skulle bli kul.

Jag lovar, det fanns inget charmigt i att besöka Upplands Bilforum Arena en onsdagskväll och se Almtuna-HV71. Där matchklockan kanske fungerade och där wifi i hallen ännu inte var uppfunnet.

Eller norra Europas kallaste ishall, Plivit Arena i Västervik, där man för övrigt inte såg båda målen från pressläktaren och fick gå ut (!) i periodpauserna för att värma sig.

Fem gånger var jag där dessutom, om jag kommer ihåg rätt.

Eller Himmelstalundshallen i Norrköping, där tanter i 50-årsåldern gallskrek och svor åt domare och motståndare med ett språk som mest brukar förknippas med yngre män som har fått något gott innanför västen. Här ventilerade de sina känslor när något gick emot Vita Hästen. Och det gjorde det ju allt som oftast under säsongen...

Listan kan göras längre men ni förstår nog poängen vid det här laget. Hockeyallsvenskan är och förblir en parantes i HV:s historia. Det känns mer som ”hej, tack för kaffet, ha det bra och nu går vi vidare”.

HV71 gick vidare. Efter en säsong i den näst högsta serien som saknar motsvarighet i svensk hockey där föreningen visade muskler som ingen annan varit i närheten av tidigare, så är man tillbaka där man hör hemma, i SHL.

Jag skriver det igen. HV71 hör hemma i SHL.

Med lite distans till den ofattbara degraderingen då känslan att ”det ordnar sig nog” under många månader till slut handlade om avgörande matcher mot Brynäs med kniven mot strupen så känns det, med seriepremiären bara några dagar bort, som att det där har väl ändå inte hänt.

Men det hände och jag tror att HV71 lärt sig ofantligt mycket på den här resan i Hockeyallsvenskan. Dels var man ett villebråd i var och varannan match. Den mentala träningen blev viktigare än någonsin när motståndarlag, media på andra orter för att inte säga alla åskådare på läktarna runt om i landet, älskade att hata HV.

Utanför isen jobbade föreningen frenetiskt för att både komma tillbaka till finrummet, men också att lära sig läxan att aldrig behöva hamna där igen.

Vi ska inte gå in mer på degraderingen mer än att konstatera att HV71 hade mer interna problem i laget med olika grupperingar än vad som kommit fram. Det har också gjort att HV varit både försiktigare och mer noggranna när man satt ihop de senaste säsongernas trupper.

Därmed är vi inne på vad som komma skall. När laget åker in för spel i Delfinen för match mot Luleå den 17 september (Delfinen låter mycket häftigare än Coop Norrbotten Arena) så gör man det som ett SHL-lag.

Men det räcker inte riktigt med att säga att nykomlingen gör sin första match för jag tycker inte att HV71 är någon nykomling. Eller rättare sagt, det känns inte som att HV71 kan läggas i facket nykomlingar och jag tror att man hade resonerat på samma sätt i Gävle, Göteborg, Skellefteå eller snudd på vilken stad som helst som har hockey på högsta nivå. Och jag tror att man i Djurgården redan nu ser sig som ett SHL-lag nästa säsong.

Precis som HV gjorde – och gör just nu.

Vi var inne på det tidigare att HV71 visade musklerna förra säsongen i Hockeyallsvenskan och det har man visat inför återkomsten till SHL också. Delvis hjälpta av att KHL har havererat och att det därmed blivit betydligt fler skickliga spelare tillgängliga på marknaden, har HV71 och först Johan Hult och sedan ”Nubben” Norberg skapat ett lag som inte ska hamna i den situationen att man riskerar att åka ur igen.

Alla som håller på med någon sport, elitidrott i synnerhet, vet att man inte kan ta ut något i förskott. Det går inte att säga varken bu eller bä och det ska inte jag göra heller.

Medan optimisterna vitt och brett talar om toppkänning, kamp om medaljerna och som en så kallad expert jag såg i en stor kvällstidning, tippa HV71 som etta, där är jag försiktigare.

Betydligt försiktigare. I mina ögon har HV71 gjort en väldigt bra säsong om man undviker att bli inblandade i botten av tabellen. Nosar man på en slutspelsplats så är det med beröm godkänt och i det där tipset som man alltid förväntas ge innan säsongen, så tippar jag att HV71 slutar åtta.

Det skulle i så fall innebära att HV har sex lag bakom sig i tabellen och då kan spelare, ledare, tränare och alla med HV-anknytning gå rakryggade och med högt huvud från den här säsongen.

Men vi är inte där än. Nu ska det spelas en lång rad matcher innan det är dags för olika streckkombinationer. Slutspel, kvalspel, förkval och allt vad det heter.

I vanliga fall så tycker jag, och många med mig, att den här serielunken inte är speciellt spännande. Det roliga börjar längre fram när slutspelet startar.

Så känns det inte nu. Tvärtom, tiden talar för HV. Med ett till stora delar nytt lag kommer det att ta tid innan tränartrion Samuelsson, Stillman och Åkerman fått ihop det som man vill.

Jag är helt övertygad om att den här truppen har kapacitet att besegra vilket lag som helst i SHL. Spelet under försäsongen har sett lovande ut och jag törs nästan garantera att killar som Vigneault, Nättinen och Ortio kommer bli publikfavoriter i vinter. Och då har jag inte ens nämnt ”kelgrisar” som Petersson och Tedenby. Bara för att nämna några.

Inför den här hockeybilagan har JP/Jnyttsporten träffat, intervjuat och fotograferat mängder med spelare och ledare. Vi har frågat om bakgrund, framtid, roller i laget, målsättningar och mycket annat.

Precis som vi alltid gör alltså!

Samtliga har givetvis glatt pratat om det. Men så finns det också några stycken, som förra årets assisterande lagkapten Nichlas Torp, som också påminner om de spelare som gjorde ”hästjobbet" som han uttryckte det, när HV gick upp. Som inte finns kvar nu när det roliga börjar utan som en legoarbetare tog anställningen, gjorde jobbet med råge, cashade in och stämplade ut.

Den tanken har jag också. Jag lägger gärna till ytterligare ett namn på den listan och det är förre sportchefen Johan Hult.

Hult finns inte kvar i föreningen längre. Men när spelarna skrinnar ut på isen i Luleå i premiären då har han en stor del i att HV spelar SHL-hockey igen. Och han är förmodligen lika nervös då som han var när han var sportchef...

Mycket fokus på herrarna så här långt. Vi får dock inte glömma bort att HV71 har ett damlag också i den högsta serien, SDHL.

Och här vet jag inte riktigt vad jag ska tro.

När HV och dåvarande tränaren Joakim Engström pekade ut kursen för damverksamheten tyckte jag att det lät otroligt bra. Äntligen, en förening som begriper och förstår hur man når framgång på lång sikt.

Träningsdosen skulle utökas. Antalet utländska spelare skulle minskas kraftigt. Satsningen på unga talanger, helst från närområdet men även utifrån landet, skulle intensifieras.

Klockrent tyckte jag. Sedan försvann Joakim Engström i maj och jag vet fortfarande inte om han fick sparken eller inte. Större delen av laget försvann också liksom sportchefen Jenni Asserholt.

Kvar stod Peter ”Humlan” Hammarström som tränare, sportchef och med ett lag i spillror som han därefter lagt ner ett oerhört hårt arbete med att försöka reparera. Ja, egentligen handlar det om att få ihop en trupp, ett arbete som fortfarande inte är klart.

HV har idag ett lag med fler utländska spelare än någonsin. Identiteten man tidigare försökt bygga upp rasade ner igen och nu handlar det om att spela en säsong där ingen har en aning om var HV-damerna står.

Jag tror vi kan glömma tiden då HV aspirerade på en topp-fyra-plats. Däremot kommer man gå till slutspel men det beror mer på att de sämsta SDHL-lagen är riktigt usla. Läget i Göteborg är till exempel så allvarligt att det är frågan om man vinner någon match den här säsongen.

Det handlar alltså om ett omtag för HV-damerna och jag tror att den här säsongen får ses som en lång inkörningsperiod där arbetet börjar om igen med att lägga pussel och bygga hörnstenar.

Tråkigt? Ja, absolut. Men så ser verkligheten ut för tjejerna för närvarande.

Fotnot: Det här är en text från JP/Jnytts hockeybilaga som publicerades den 15 september.