Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sedinarna: "Mardrömmar om finalförlusten -99"

/

De är inne på in den 15:e säsongen med Vancouver Canucks och de drömmer om Stanley Cup.
Och det händer att de drömmer om den där kvällen i Kempehallen 18 april. Mardrömmar, alltså.
– Ibland vaknar man mitt i natten och tänker på den möjlighet vi hade då, säger Daniel Sedin.

Annons

Klockan är åtta på morgonen i en tyst Fjällräven Arena som inte vaknat än. Men på isen kör Daniel och Henrik Sedin ett tufft ispass med träningspolarna Tobias Enström och Conny Strömberg. Ett steg mot en ny säsong med en klubb som längtar efter en Stanley Cup-vinst.

Vi träffas i pressrummet i Fjällräven Center, men eftersom Larry Huras ville köra ett teoripass med dagens Modo flyttade vi in i domarnas omklädningsrum, ett kryp-in som bröderna den här morgonen delar med Victor Hedman. Tre NHL-stjärnor som är på olika trappsteg i karriärstegen.

För Daniel och Henrik Sedin har de betydligt färre chanser kvar att vinna Stanley Cup än Victor Hedman. Förmodligen också sämre möjligheter om man tittar till lagbygge.

Men Sedinbröderna släpper inte drömmen om Stanley Cup.

– Det är den som är drivkraften, säger Henrik Sedin.

Om den drömmen, hård träning, ett framtida liv i Vancouver eller Örnsköldsvik och dagens Modo blev det ett långt snack med bröderna som är på väg att avsluta sommaren i Ö-vik för att flytta till Vancouver igen.

– Vi har haft en jättebra sommar. Vi kom hit runt midsommar och har kunnat vara med kompisar och familj, säger Daniel.

– Barnen har stortrivts, de har massor att göra, mycket äventyr och så. Ö-vik och Sverige är sommarlov för barnen, de får träffa släkt och kompisar och det är ingen skola, så de längtar alltid hit, säger Henrik.

För Daniel och Henrik har semestern som vanligt inneburit massor av träning.

– Sista två åren har vi kört efter ett program som vår träningsansvarige i Vancouver lagt upp. Vi kör inte så långa pass, men vi kör väldigt effektivt. Korta konditionspass, inte långlöpning.

Victor Hedman tar hjälp av Hasse Jonsson under försäsongsträningen. Använder ni er av personliga tränare?

– Nej, jag har Danne och Danne har mig. Det räcker, säger Henrik och skrattar.

Snackar ni ihop er om upplägg?

– Vi har haft tur då vi haft hjälp av Mats Emanuelsson under många år och det upplägget har vi kunnat lita på. Vi fick ett papper av honom och visste att följde vi det skulle vi bli i bra form.

– Nu blandar vi lite med övningarna och de uppgifter vi fått med oss från Vancouver och det fungerar utmärkt. Det är skönt att veta att man har ett hårt schema och följer man det till 100 procent, då är man redo. Det fungerade ifjol och lär fungera i år, säger Henrik.

Tränar ni alltid tillsammans?

– Ja, till 95 procent. Det kan vara någon gång då någon av oss är bortrest, säger Daniel.

– Normalt kör vi här i arenan, men vi gillar att träna med mountainbikes och då träffas vi antingen hemma hos mig eller hos Danne. Vi körde rätt mycket inlines förut, men det har vi lagt ner, säger Henrik och fortsätter:

– Vi körde inlines i tio år och nu kände vi för att förnya oss. För att orka med måste man hitta på nya saker.

Hur går det med motivationen? Är det lika roligt att gå och träna varje dag? I dag var ni på is klockan åtta på morgonen, trots att ni har "semester".

– Förra veckan började vi träna klockan sju, säger Henrik med ett brett leende. En snabb tallrik kvarg eller yoghurt och man är redo.

Ni är 35 år och är ekonomiskt oberoende. Hur orkar ni motivera er för att träna så här pass hårt?

– Därför att vi tycker det är kul att träna, och det blir faktikst roligare för varje år, säger Henrik.

Inte sugen på att skicka väckarklockan i golvet och somna om?

– Det hade nog kunnat hända om man varit själv, men nu vet jag att Henke ska vara där och då går det inte att fuska. Vi gillar att träna, men vissa morgnar är tyngre och då är det bra att vara två.

– Vi har alltid gillat att träna. Man har ju aldrig joggat runt, man har tävlat hela tiden för att slå rekord. Det är lättare att motivera sig i dag eftersom vi börjar känna oss gamla och man vet att man måste lägga ned den här tiden för att hänga med de yngre spelarna, säger Daniel.

Vad är drivkraften? Vinnarskallen?

– Vi vill ju vinna Stanley Cup, så är det ju. Sedan vill vi inte spela av de sista åren och falla ner i någon tredje- eller fjärdekedja. Vi vill leda laget, säger Henrik.

Ärligt, det här med Stanley Cup, gick inte tåget för er 2010 när ni föll mot Boston?

– Många tror det, men det är så små marginaler. Vi håller på att få in många unga och bra spelare och även om bygget är klart i år är vi på rätt väg, menar Daniel och fortsätter:

– Man har ju ett fönster då man har chansen och sedan kommer spelare att försvinna för att de spelar i ett bra lag. Vi hade chansen men tog den inte och det är fortfarande jobbigt.

Som lagkaptener, känner ni inte av kraven, att det kan vara för tufft emellanåt? Ni ska producera och leda och är lagets stjärnor.

– Det var ju det vi bad om i början av karriären, att vi skulle få stora roller. Det är ju det bästa som finns när folk litar på en att man ska göra jobbet, säger Henrik.

Å andra sidan, när det går dåligt får ni ta smällen också. Ledsnar ni inte?

– Så är det, men det får man ta. I en sådan stad som Vancouver får man ju höra allt. När en reporter frågar vet vi vad han är ute efter och vad som ska skrivas och då har vi lärt oss att vara ärliga och ge dem vårt sätt att se på saker och ting. Det är bäst att vara ärlig och tydlig, säger Henrik och fortsätter:

– Sedan får man ju acceptera att alla inte gillar en. När Foppa var bäst i världen var han inte populär överallt. Så är det.

I Vancouver, kan ni vara privatpersonerna Sedin där?

– Både och. Vi skjutsar barnen till skolan och man går och handlar, men det gäller att välja ställen där folk känner en. Vi i är sällan ute på stan och går aldrig på krogen, säger Danne.

Är Vancouver hemma för er nu?

– Ja, så är det. Vi har skaffat oss ett stort socialt umgänge, vi umgås mycket med de i samma bostadsområde och vi har inte bara hockeykompisar, säger Henrik.

Kan ni bli kvar i Vancouver när karriären är över?

– Det där är svårt att svara på. Vi har tre år kvar på kontraktet och mycket kan hända och vi pratar inte så mycket om framtiden. Vi kan flytta hem direkt när kontraktet är över, vi kan stanna kvar ytterligare nåt år, vi kan flytta hem och spela med Modo och flytta hem och inte spela alls. Det går inte att svara på den frågan nu. Det går inte heller att lova att det blir spel med Modo. Det kunde man säga för tio år sedan, men inte nu, säger Daniel.

– Visst vill vi ha ett SM-guld, men SHL är bra och det går inte att komma hem och åka på en skridsko. Nej, den frågan går inte att svara på. Vi vet inte hur våra kroppar mår då, säger Henrik.

Inte fått några erbjudanden av Canucks att bli kvar i organisationen när den dagen kommer?

– Nej, sådant pratar man inte om nu. Och coach kommer jag nog aldrig att bli, säger Henrik.

Om ni skulle få ett erbjudande att byta lag för att få chansen på Stanley Cup, hur skulle ni resonera då?

– Nej, den kan vi inte svara på. Men som det känns nu så vill vi vinna med Vancouver, känslan skulle inte vara likadan om man vann med något annat lag. Man vill vinna med det lag man har känslor för, säger Daniel.

Och ni har ju markerat tydligt att ni vill vara kvar genom att bland annat sänka era löner?

– Går man ut på fria marknaden får man bättre betalt, men vi har ju velat stanna och det har Canucks vetat om också, säger Henrik.

Att ni gillar staden och klubben Vancouver märks tydligt. Nu har ni tillsammans med era familjer startat en välgörenhetsfond.

– Ja, den startade vi ifjol. I fjol gav vi bidrag så att en lekpark kunde byggas. Vi lägger in en slant som vi hoppas ska gå till bra ändamål i provinsen. Till en början så delar vi ut pengar till projekt en gång per år, säger Henrik.

– Vi är väldigt privilegierade att tjäna pengar på något som vi tycker är väldigt roligt och så har vi spenderat mycket tid på sjukhus genom Canucks välgörenhetsarbete och det känns självklart att hjälpa till. Spelar man med Canucks ingår det att hjälpa till, det tillhör hockeykulturen där, säger Daniel.

Nu något annat, om ni slagit Boston för fem år sedan, hade ni spelat med Modo i dag eller inom något år?

– Svårt att svara på. Men det är Stanley Cup som är drivkraften till att hålla på, säger Daniel.

Tänker ni fortfarande på den finalförlusten?

– Ja, den och förlusten mot Brynäs 1999. Man tänker på de matcherna dagligen och det är jobbigt. Läget var likadant i båda serierna, vi hade matchbollar, vi hade hemmaplan, säger Danne.

– Det händer att man vaknar och tänker på de där matcherna. Vi var så nära och hade vi vunnit hade vunnit allt som går att vinna, säger Henrik.

På tal om Modo, vad tror ni om dem i vinter?

– Vi har spelat med Byron (Ritchie) och det är en kanonkille. Han är en ledare och han kommer att producera. Dessutom var Ryan Whitney en toppback i NHL. Det här kommer att bli bra om man får ihop det, säger Henrik.

Det kan inte bli för många nordamerikaner i laget?

– Jag sa direkt att ska man ta in en, ta in flera på samma gång. Du får en bra dynamik då, säger Daniel.

– Om man är en stor grupp känner de att det är upp till oss. Är man en eller två kan tanken blir att man gömmer sig.

Till sist, vad tror ni att ni gör till hösten om tre år?

– Åh, vilken svår fråga. Kan du inte fråga vad vi gör om fem år i stället? säger Henrik.

Det bröderna Sedin vet är att de till veckan åker till Vancouver för att fortsätta jakten på Stanley Cup-skatten.

Annons