Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ett stort steg mot överlevnad

/

Det började med att man fick Kempis-vibbar av Himmelstalundshallen och den lilla ponnyn vi såg i den första matchen uppträdde som en stor vit häst och Modo var ett mycket sämre Modo än det vi såg i måndags.
Men till slut – two down, two to go.

Annons

I första matchen i Fjällräven Center var det aldrig något snack. Modo gjorde ingen bra match men fick ändå en bekväm resa då Vita Hästen var väldigt tagna av stundens allvar.

Inledningen i match två i gamla, fina och adrenalinstinna Himmelstalundshallen blev en helt annan historia.

Vita Hästen gasade, Modoiterna hamnade i knät på utmärkte Linus Ullmark och Hästen hade fem, sex riktigt vassa målchanser innan den halva första perioden var spelad.

Sedan hittade Modo ett sätt att vinna matchen.

Donald Brashear fick ett byte och han gick in och skapade sådan oreda bara med sin blotta närvaro att Jonas Ahnelöv glömdes bort och kunde panga in ett skott som Axel Brage aldrig hade släppt in.

Den skadan som Brage drog på sig under lätta värmningen inför match ett kostar Vita Hästen väldigt mycket.

Men Modo vinner inte enbart på grund av Norrköpingslagets svagheter eller för att man saknar en bra målvakt.

Modospelarna har tagit uppgiften på allvar, det är fokus och även om det är en bit kvar tills den tjocka damen har sjungit, så har Modo skaffat sig ett utmärkt läge och då ser jag inte bara siffrorna två mot noll i matchserien.

Bortsett från en svag inledning där Vita Hästen öste på med en skönt galen hemmapublik i ryggen hade Modo järnkoll på den här matchen. Linus Ullmark gjorde några stora räddningar i början, men sedan fick han en lugn kväll.

Visst, Vita Hästen är inte ett SHL-motstånd, men de har förtjänat sin kvalplats och de försöker verkligen, men har under 120 minuter inte räckt till och det är Modo som gjort dem trubbiga.

Försvarsspelet har blivit stabilare, Jonas Ahnelöv har tagit rollen som flockledare, box play-spelet sitter klockrent och Linus Ullmark har plötsligt fått hjälp med returerna.

Sedan finns andra plusfaktorer också som att Modo styrde de två sista perioderna med en offensiv defensiv, man vågade gå framåt och en som Marcel Hossa såg helt plötsligt väldigt intresserad ut.

Och jag måste få skriva några rader om Donald Brashear. Förra gången han var här var det skratt och hån, och när han klev in på isen steg pulsen för man förväntade sig en tackling eller en boxningsmatch.

Nu när "Dååånald" dundrar in på isen stiger pulsen för man kan faktiskt kan hoppas på Modo-mål. Han är utan tvekan en stor anledning till att Modos power play faktiskt ser ut som ett hot.

Sedan blir ju inte Modo sämre av heller att Linus Ullmark spelar som Linus Ullmark spelade match efter match förra säsongen.

Annons