Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla hade gett upp – utom Bulan Boys

Annons

Andreas Johnson, han den gamle Brynäshjälten Jonas Johnsons son, hade just gjort 2–0. Vi var en bit in den andra perioden, och Brynäs var slaget. Jag lyfte händerna för att skriva om den femte raka förlusten under de nya tränarna och jag var inte fel ut.

Då.

Plötsligt.

DÅ. HÄNDE. DET.

Allt egentligen.

Ett Brynäsanfall, vilket som helst kändes det som, utvecklades till ett hårt tryck mot Frölundas mål och pucken hoppade från Tim Wallace klubba och från Jonas Nordquists och låg och darrade nånstans – och vem kommer inte störtande om backen Simon Bertilsson.

Han som gjort tre mål på 261 matcher i SHL och slutspel för Brynäs.

1–2.

Och det utan finess och fart, bara frustande vilja att överleva och att få in den där puckuslingen

Och så var det plötsligt en ny match. En ny publik. Och framför allt ett nytt Brynäs.

Sweatt sköt i stolpen. Djoos träffade ribban och jag höll andan av oro för att det skulle var det vi skulle älta om efteråt – hur nära det hade varit. Om inte om varit.

Men så ett power play, och nytt stenhårt arbete för att återerövra puck av firma Scott&Sweatt – och så slog Jonas Nordquist till med 2–2 mindre än tre minuter efter reduceringen.

Då gick det att ana.

Någon minut senare mer än så, när Bernhard Starkbum blev tre meter bred i en spagaträddning när Frölundas Mathias Olimb i ett friläge försökte trä in pucken vid den ena stolpen.

Då gick det att börja tro.

...och mitt i allt detta – på ståplats en skadad hjälte vid namn Sebastian Enterfeldt. Mitt i klacken. Mitt i elden. Det var en underbart skön syn.

Jag tror ingen Brynässpelare egentligen vill ha någon pausvila – det var säkert en kvarts extra tortyr för alla ville ju bara ut igen. Ut på isen och fortsätta. Ut på isen och vinna igen.

Ut på isen och bli de Bulan Boys som alla hoppats på sedan de nya tränarna kom för lite över en vecka sedan.

När väl den sista perioden kom i gång så var det inte längre det elfteplacerade Brynäs som utmanade serietvåan Frölunda – det var ett återuppväckt lag som helt dominerade perioden och efter tolv minuters spel hade 13–1 i skott.

Det vara bara en sak som saknades.

Det där målet, det där vinnande målet.

Och om en del domslut gått emot som de alltid verkar göra i motgång, så fick nu Brynäs nu spela power play i fyra minuter.

Det verkade inte ge nån effekt. Klockan tickade, ingen prickade, förrän det var sju sekunder kvar av utvisningen när en av Westerholmarna var på rätt plats, hade klubban där den skulle och styrde in 3–2.

LIte i sista sekunden. Ungefär som den här segern kom precis när ridån var på väg att gå ned.

En ny förlust och ett uppehåll på det – jag vet inte om Brynäs hade klarat det. Hade nån gjort det? Verkligen?

Jag vet att det här bara var en seger, och det behövs flera, många fler.

Men det var början på något.

Det måste det vara.

Det var början på Bulan Boys.

Äntligen.

STISSE HISSAR

Sebastian Enterfeldt. Stod i Brynäsklacken och jobbade, jobbade, jobbade – precis som på isen.

Ponthus Westerholm. Matchhjälte. Njut!

Bulan Boys. Brynäs har blivit en vinnare igen. Äntligen.

STISSE DISSAR

Varför? Nej, inte nu. Inte efter det här.

Annons